Vaknade tidigt. Skönt. Dagen lockar och jag ska snart gå upp.

Outhärdligt. Ordet ploppar upp i mitt medvetande och jag börjar smaka på det. Att härda ut. Fast inte. Att inte härda ut. Inser att det där ordet anger en icke-acceptans av det som är. Att inte härda ut är detsamma som att säga att jag inte accepterar det som är. För det som är härdar du ut.

Eller?

Går upp, sätter mig tillrätta för morgonens meditation. Hushållets ena katt har tagit för vana att göra mig sällskap, i mitt knä, under tiden jag mediterar. Lite roligt. Och skönt. Varm mjuk kropp, som andas in och ut. Finns där. Mycket påtagligt.

Och så reflekterar jag vidare. Om det där med att härda ut eller inte och hur det relaterar till acceptans. Jag har landat i acceptans själv. Där jag accepterar det som är. Vilket inte ska tolkas som total passivitet…