När jag för några år sedan fick höra att: ”Du behöver inte bevisa något för någon Helena”, blev jag förvånad. Det var som om jag levde med tron att jag måste bevisa att jag duger inför andra. Som om jag bara dög om andra tyckte att jag var något. Jag hade gjort och varit mycket för att få bekräftelse. För att veta att jag var bra i andras ögon. Jag överpresterade i jobbet, ansträngde mig väldigt med mitt yttre och tog väldigt stort ansvar för andra människors mående och känslor. Sen började jag träna på det nya – att göra det jag tycker om utan att söka bekräftelse, utan att få beröm. Självklart var det ändå kul när andra sa att jag var duktig, snygg, kärleksfull eller annat… men jag började fokusera på att leva inifrån och ut snarare än utifrån och in. Det är en utmaning. Redan som barn…